Jenny

Man har alltid ett val. Du gör ditt och jag håller mig till mitt!!

Klockan är inte ens 12 och så mycket som jag har hunnit tänka på idag, redan! Egentligen så är det inge bra att vara sjuk och må sådär, jag får alltid för mig att börja städa och självklart så kommer en blå mapp upp, dum är som jag är, mycket medveten om vad som finns där i så måste jag självklart öppna den, bara för att. Jag möts av en hög med massa papper, jag vet mycket väl vad som står på dom, men ändå måste jag börja läsa de, alla minnen bara strömmar över mig. FAN! Jag trodde att jag va redo, jag trodde att jag hade kommit över det värsta. Alla ångest, allt. Men åthelvete med de, allt fanns kvar, varje jävla dikt. Det känns som att jag va tillbaka på ruta ett, men jag borde inte jag har allt som jag ville ha då... Jag mår bra. Men mycket inom mig börjar komma ikapp mig jag kanske börjar förstå. Bara när jag läste dikten om tre personer ute en mörk vinterkäll, som jag skrev för typ 2 år sen, det gjorde ont i hela mig. Jag ville bara skrika ut allt. Så illa som du har gjort mig, så dåligt som du har fått mig att må, du är förlåten, för länge, länge, länge sen, fast ändå inte, inte innerst inne där är det en stor kamp mellan kärleken och hatet! Jag älskar dig över allt annat du är mitt allt, vekligen! Men var det värt den långa vägen innan vi hittade hit. NEJ!! Jag vet och måste acceptera de, det är svårt. Men något som jag måste göra, det är som en stor kamp varje dag. Inom mig.

Jag kollade även på bilder från Italien sommaren 2006, fan vad jag saknar dig Nydeen! Jag tänker tillbaka på alla år, från 6:an till 9:an det finns 4 stycken som jag saknar varje dag, men samtidigt så ingen av oss mådde bra under den tiden, eller jo i vissa perioder men inte i största allmänhet. Antagligen så va vi bara fem stora fjortisar eller fem stycken som hade tappat taget om allt, bara en utav oss stog med två stadiga fötter på jorden, det gör du ju försig fortfarande. Vi andra är väl lite ja, sisådär.
Men ni ska veta, fan vad jag saknar er. Jennifer, Anna, Rebecca och Puck varje dag. Tänk om man va sådär liten igen, mycket som vi gjorde handlade nog mest om uppmärksamhet, för nej. Vi kunde nog egentligen inte må sådär dåligt som vi gjorde, vi va inte ens några stöd för varandra bara allmänt unga och dumma.

När jag kollade igenom alla papper så kom jag fram till en viktig sak, att verkligen genom allt så fanns det en person, som skrev en väldigt betydande dikt till mig. Den värmer, fortfarande. Anna Wallmark nog har vi varit med om mycket tillsammans. "Du vet" det är allt som behöver komma från våra munnar.